Sverige under andra världskriget

Sveriges politik under andra världskriget var att hålla landet utanför kriget. Så regeringen förklarade    att Sverige förhöll sig neutralt till dom krigförande staterna. När fientligheterna började 1 september 1939 visste man inte vad som skulle hända med Sverige. Fast 20 länder i Europa förklarade sin neutralitet vid krigets början, men bara 8 av dom länderna klarade av att hålla sin neutralitet under hela kriget.  Dom länderna som klarade sig var Sverige, Irland, Portugal, Spanien, Andorra, Liechtenstein, Schweiz och Vatikanstaten. Den svenska neutralitetspolitiken hade traditioner sedan Napoleonkrigens dagar. Ett undantag var vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen.

Den 9 april 1940 invaderade Nazityskland Danmark och Norge. Ett syfte var att säkra Tysklands norra flank då Hitler, efter Altmarkaffären inte ansåg att Norge var villigt att försvara sig självt mot dom allierade. Ett annat syfte var att säkra den viktiga järnmalmstrafiken. Tyskland hade redan tagit över järnmalmstillgångar både i Tjeckoslovakien och Frankrike, men den svenska malmen hade högre kvalitet. Dom allierade var då på väg att skicka sina egna styrkor mot Norge och kanske även Sverige, men den tyska invasionen han före. Samma morgon fick utrikesminister Christian Günther klockan 06.00-08.00 besök av tyske sändebudet i Stockholm, prinsen av Wied, som fått sina instruktioner den 7 april av Joachim von Ribbentrop, att ge utrikesministern en uppteckning av  dessa krav:

• Tyska regeringen förväntar sig att Sverige ska iakttaga den strängaste neutralitet och avhålla sig från alla slags åtgärder som riktar sig mot Tysklands besättande av Danmark och Norge, i synnerhet militära mobiliserings- och uppmarschåtgärder.
• Tyska regeringen anhåller att svenska krigsfartyg i sitt eget intresse t.v. (tills vidare) inte rör sig utanför svenskt territorialvatten (3 sjömil) i Kattegatt, Öresund och den svenska sydkusten fram till Karlskrona. Sedan läget klarnat ska denna inskränkning  i rörelsefrihet för dom svenska krigsfartygen åter upphävas.
• Tyska regeringen förväntar sig att telegram- och telefontrafiken till dom i Norge befintliga tyska myndigheterna över svenska ledningar inte förhindras.
• Tyska regeringen förväntar sig att järnmalmsleveranserna till Tyskland ska upprätthållas och engelskinspirerade sabotageåtgärder förhindras.

Svaret som Sverige gav var att dom skulle hålla samma neutralitetspolitik som dom redan flera gånger under kriget förklarat och dom skulle vidtaga dom åtgärder som krävdes för att försvara denna. I övrigt meddelade regeringen att dom gick med på Tysklands krav.

1940 hade Tyskland fått kontroll över Norge, då såg Sveriges regering tvingade att acceptera tyska militärtransporter av personal och materiel inom Sverige till Norge och mellan Norge och Finland. Den trafiken höll på till 1943. I början tillät Sverige permittenter (tyska soldater på permission), att åka till och från Tyskland på svenska järnvägar. Senare gjordes trafiken större, genom att alla sorters transporter skulle få färdas, till exempel artilleripjäser, stridsvagnar och luftvärnskanoner och även ammunition till alla vapen, från Norge till Finland. Efter Tysklands angrepp mot Sovjet 1941, medgav den svenska regeringen transitering av en fullt utrustad infanteridivision bestående av 

15 000 tyska soldater, den så kallade Engelbrechtdivisionen, från Norge till Finland. Den trafiken pågick i ungefär 3 år innefattade totalt ca 2,1 miljoner soldater, ca 100 000 vagnslaster krigsmaterial och den tog upp tidvis 10 % av det svenska järnvägsnätets transportkapacitet. Troligen förlängde den svenska undfallenheten kriget, eftersom Tyskland på så sätt inte behövde förlägga en trupp i Sverige, som i dom ockuperade länderna där man hade gjort motstånd mot tyskarna. På så sätt frigjordes resurser som tyska armén kunde använda på andra fronter.